Jag vet inte om jag vill ha barn, har aldirg velat eller kännt en längtan efter barn.

Reaktionen på detta brukar bli:

"Men uch och fy, så kan du inte säg heller"

eller

"Det kommer med tiden ska du se"

eller

"VAA!! Klart du vill!!!!"

Vadå klart jag vill!? Nej det är väll inte alls klart!

Och ja det kanske "kommer med tiden" kanske när jag hittat den man jag vill leva med. Men det förändrar ju inte det faktum att jag just nu inte vill ha barn varken nu eller sen.

Jag älskar barn, mina två syskonbarn är mina ögonstenar, världens finaste killar är de! Men det betyder inte att jag själv känner en stor längtan. För det gör jag inte.

Jag och systersonen Arvid, här 2-3 månader.

Detta är väll inget jag bruka skrika ut till hela världen direkt, men reaktionen jag får när jag berättar att jag inte vill ha barn och att jag aldrig kännt mig sugen eller längtat efter barn (trots min höga ålder på 25 år) är ganska intressant.

En reaktion var att en ytligt bekant blev helt bestört, tittade storögt på mig och tog sedan till orda och skällde ut mig. Hon tog det hela som ett hån mot henne själv som förälder. Riktigt hur hon kunde det vet jag inte. Sa inte ett ord om henne eller om hennes föräldrar skap (som säkert är aldeles utmärkt). Utan konstaterade bara att jag aldrig längtat efter egna barn.

Så min fråga är: Varför är en kvinna "konstig" om hon inte vill ha barn.

En man som inte vill ha barn är ju helt "normalt".

Varför är man inte "en riktig kvinna" eller okvinnlig om man inte längtar eller ser fram emot att få barn?

Att berätta att man inte vill ha barn är en nästan tabu belagd fråga, för det är väll klart att alla vill ha barn, eller?

Hur tänker du?

Adoption
Jag vill inte skaffa ett barn om jag själv inte känner att jag längtar efter och verkligen, verkligen vill det.

För jag tänker att privilegiet och ansvaret att få ett barn är för stort för att inte tänka igenom noga.

Om jag (och min man) nu en dag bestämmer att vi vill ha barn (för jag skulle aldrig i hela mitt jäkla liv få en unge själv! Eloge till alla ensamstående föräldrar!) Så vet jag inte om jag skulle vilja bära barnet själv. Ja jag vet ju faktiskt inte ens om jag kan det (pg av min höftskada)

Jag tror jag vill adoptera oavsett, finns barn i hela världen som behöver föräldrar som tar hand om och älsakr dem.

Och skulle jag adoptera skulle det bli från någonstans nära typ Polen, Estland, Lettland, Ryssland.

1, Jag vill inte att den självklara reaktionen på mig och mitt barn ska vara "jaha h*n är adopterad".

2, Det finns barn på anda sidan östersjön som behöver lika mycket hjälp som de på andra sidan jorden. Absolut inte för att det är fel att adoptera från precis vart som hellst som man känner eller har möjlighet att "få" ett barn i från. Det är bara min egen kännsla och tanke om jag själv skulle adoptera.

Skulle du kunna tänka dig att adoptera?

Din personlighetstyp:

Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker

Ja det stämmer nog ganska så bra tror jag =)

Eller vad tycker du??

Vill du själv testa dig tryck på länken nedan

http://se.41q.com/

Livet som pank, hatar att vara pank! Att behöva vända på vart enda krona.

Har det inte super fett annars heller, med med en fast deltidstjänst och extra jobbb så går det absolut runt. Jag kan betala mina räkningar och lån, spara lite och unna mig lite. Hittar jag tex en snygg tröja jag vill ha kan jag köpa den.

Men denna månaden är det katastrof, blir ju så när allt ska krångla.

Har ialf knappt fått ut någon lön, men räkningarna är i alla fall betalda (efter ett litet lån hos far min)

Nu får man leta i minnet efter hur 17 det var man gjorde när man levde på CSN under studietiden tiden. Och jag gick ju runt då med, och hade inte ett dugg tråkigt för att jag hade lite pengar. Man prioriterade bara lite annorlunda.

Så får ju helt enkelt plannera om nu, blir inget Ullared och ingen shopping/mys dag i Halmstad. Inen road tripp med Karin (i alla fall inte denna månaden) Ingen Örebro resa, inga långa /dyra kvällar på uteserverinen, ingen klippning och antagligen inte grill fest, fest kostar pengar, får bli knytkalas i så fall... hmm den får jag fundera mer på.

Det får istället bli pasta, rensning av frysen och till att försöka snåla med bensinen.

Det sitnämnda kommer nog gå sådär, måste ju penda till jobbet.

Äää klart det löser sig, men det var ju inte direkt vad man planerat.

Har du några bra snål tips?