Denna månaden har varit hemsk, helt hemsk.

Jag har jobbat jätte mycket, en hel del extra då en av de jag arbetar med, "B" fick cancer. Cancer satt i halsen och på slutet kunde B inte få i sig näring på annat sätt än genom sondmatning, de två sista dagarna gick inte ens de. Han gick bort 18 juli. Begravningen var i dag.

Dagarna innan han gick bort fick jag reda på att en mycket nära vänn till vår familj, (ja han och hans frun var som mina extra föräldrar när jag bodde i Örebro) har fått cancer, i halsen. Får de inte bukt med de med hjälp av cellgifter så har han minder än ett år kvar att leva...

Allt jag ser framför mig är att han ska gå samma hemska öde till mötes som B. Jag ser alla mediciner, cellgiftsbehandlingar, sondmatning, alla smärta. Jag gråter bara jag tänker på det. Gud gör att behandlingen verkar så han kan bli frisk.

I går rindeg underbara fina Lovisa och berättar att hennes nu sex dagar gamla Charlie är född med ett hjärtfel och de vet inte om han överlever.

Gud läk hans lilla hjärta så han kan få växa upp och leva.

Utöver detta så sviker min kropp, min höft har luxerat två gånger och jag har ständigt ont. Har knaprat smärtstillande varje dag nu de senaste två veckorna.

Så Gud jag hoppas du lyssnar nu, för jag orkar inte med mer tråkiga besked nu. Inte ett enda, hör du de! Inte nog med alla tråkiga och heska besked och händelser, min kropp sviker mig. Hur ska jag orka bära alla bördor om mina axlar är breda men mina ben inte kan bär mig?

Jag böjer mina knän och ber, vad annat kan jag göra.

Har varit på begravning i dag för B, det var fint.
Men saknaden är stor.
Nästan all personal var där, plus de andra två boende.
Kändes bra att vi fick dela sorgen och ta farväl tillsammans.
Men det känns konstigt att jobba nu, såhär direkt efter att ha varait på hans begravning.

Till dig
Nu är du en himlens ängel, flygandes runt bland molnen utan smärta.

Vakande över oss med dina skarpa ögon.

Saknanden är stor, men lättnanden över att du får slippa lida är större.

Vila i frid.