I går var jag i Bor och hälsade på tant Siv, min extra farmor. Vet inte varför, men hon har alltid hetat "tant Siv" Och hon har liksom alltid funnits där. Och nu när hon är sjuk, gammal och sjuk. Att människor blir gamla och dör, det hör till livet. Men det gör mig så ont att hon ska behöva vara sjuk. Att se henne behöva ha ont, vara orolig över allt som sker kring henne med hemhjälp, mediciner och så. Men nu har hon fått hjälp, syrran och pappa har hjälpt henne med massa grejer som rör allt de där. Jag har lagat lite matlådor till henne och fyllt hennes frys. Man får göra det man kan helt enkelt. Hon har alltid funnits för oss, så nu är det våran tur att finnas där för henne.

I går fick hon träffa Vinga med, för första gången och det kändes fint!