Alla säger att det kommer bli bra, att det löser sig, att det är bättre nu än sen, att vi löser detta, att vi är starka, att Vinga är stark, att det kommer gå fort. Samma saker jag säger till mig själv varje dag, försöker övertyga mig med. Försöker intala mig för att orka, gör massa praktiska saker, syr, googla, kollar upp alternativa gungor, stolar, leksaker som kan funka med gips sen.

Men ärligt talat så orkar jag egentligen inte alls, jag känner mig inte stark, jag känner mig snarare helt slut, som överkörd och släpad bakom en buss ungefär. Jag orkar endast för att jag måste, måste för henne. 

Men jag har gråtit varje dag sedan vi fick beskedet i Jönköping om att hon måste gipsas.

När jag är ärlig och säger att det känns skit när andra frågar hur jag mår så får jag en klapp på axeln och ett "det kommer gå jätte bra" Men ärligt talat, det kommer det inte alls, det kommer vara skit jobbigt, tufft och ett jäkla arbete. Det enda som gör det något lite lättare är att jag har världens bästa man, att vi är två, annars hade jag nog gett upp nu innan det ens börjat. Men att stå och säga att det kommer bli jätte bra, nej det är en lögn.