Jag har precis sett på filmen Kronjuvelerna av Ella Lemhagen. Galet vad bra, min nya favorit! 

Har ett hjärta för svensk film och denna ligger just nu på min topp lista. 

"Första nyckeln går till lyckan.

Andra nyclekn går till glädjen.

Tredje nyckeln går till kärleken.

Den fjärde nyckeln får man själv lista ut vart den går."

Jag vet nu vart fjärde nyckeln går, den går till himmelens port....

Jag måste verkligen ha varit trött i går för jag gick och la mig strax efter tolv och somnade ungefär på stört.

Ställde klockan på halv nio, för att jag inte skulle sova ända till tio som jag brukar på måndagar (då jag i vanliga fall är ledig). Men fatta att jag blev förvånad när jag vaknade av mig själv. Låg och gottade mig lite i sängen och tittade sedan på klockan, men den var inte alls åtta som  jag trodde (eftersom klockan inte ringt) Den var halv två två... HALV TVÅ!

Kollar på mobilen och ser att jag stäng av mina larm och bara sovit vidare, har inte ett minne av att klockan ringt. 

Så här länge har jag inte sovit så långt jag kan minnas.  Eller jo, när jag jobbat natt brukar jag sova till två halv tre. Men då har jag jobbat natt, i går gick jag och la mig strax efter tolv!

Sjukt, tror det här med läkarbesök och alla tankar och oro kring operationen har tagit på mig mer än jag vill erkänna. För just nu tar det upp så otroligt mycket av mina tankar och av min energi. 

Jag tycker rent ut sagt att det är skit jobbigt.

Fast så får jag visst inte tycka. Ska enligt alla andra tycka att nu ska allt bli jätte bra, tjolahopp nu ska vi vara glada, tredje gången gillt liksom. 

Men jag tycker inte så, tycker det är skitjobbigt! Det är faktiskt jag som utsätter mig för en stor risk då jag genomgår den här operationen. Alla operationer oavsett storlek innebär en risk, och detta är definitivt ingen lite operation. 

Fast jag har inte mycket val, men jag är inte "tjolahopp, hej svej" jätte glad för det.

Jag är ledsen, ledsen och bitter och arg för att jag faktiskt måste bli opererad igen. För att jag måste vara sjukskriven igen, för att jag gått med det här i fyra år och nu måste göra om alltihop en gång till.

Och jag är orolig för att det inte går att lämna några som helst garantier för att operationen blir bra. Och för att det finns risk för att smärtan inte alls kommer att försvinna, något som de flesta tycker att man inte ska tänka på. Men risken finns där och jag måste ta det i bakting, inte bara strunta i det och blint tro att allt kommer bli jätte bra.

Nej jag är inte glad och inte förväntansfull alls. Jag är ledsen och arg och så förbannat trött.

Bild från 2009